de strör rosor i sina spår

Mäster Olofs Café.
2 Oktober, dag fem.

I morses var det jääkligt segt. Jag var hur trött som helst, delvis för en lång veckas hårt slit, träningsvärk från dansen, samt för lite sömn. Fick iallafall packa upp alla varor nere i källaren. Sedan fixade jag lite med kaffebuffén, gick ut och hängde upp alla "reklamskyltar" för cafét. Iallafall, allt flöt på som vanligt. Det är verkligen förvånansvärt hur otrevliga vissa människor kan vara. Helt chockerande. Tänker inte gå in på detalj, men om blickar kunde döda. Ojoj -- jag skulle vara stendöd.

Det är frustrerande, man ler så stort att det känns som att kinderna ska spricka för att man ler så stort. Och tack, och välkommen åter, och ha en bra dag, och hoppas det smakar, och det blir 198,50:-, tack.

Iallafall, när man ser tillbaka på helheten har jag trivts väldigt bra med min prao. Kunde ju bara fått göra skitgörat, men nu blev det lite blandat också. Tur det! Om det bara hade varit att plocka undan från anställda, personal, osv, då hade det inte alls varit lika roligt.

En sak som svider lite i samvetet är att de inte tycks helt nöjda med mig. Eller någonting är det. Att jag är otroligt, fruktansvärt klumpig, måntro? Jag har iallafall ansträngt mig till det yttersta för att göra alla nöjda och glada, men det är inte alltid så lätt! Blev inte erbjuden något sommarjobb eller liknande (eller har i och försig inte läst blanketten som Per ska ha, men iallafall). Fast å andra sidan nämnde Ursula att deras ekonomi har varit lite knackig på senaste tiden, så man vet ju aldrig. Hoppas att inte det var mig det var fel på iallafall...

Vi får se om det blir Hermans Vegetariska nästa vecka, antagligen inte, av privata skäl. Jag och Martina letar runt lite, vi får se hur det går. Jag återkommer, kort sagt.

Puss och kram skummbanan! Johanna.